Det finns något särskilt kusligt med de fall som aldrig får sin lösning. De som lämnar familjer i ovisshet, poliser frustrerade och allmänheten med en känsla av att rättvisan sviktat. I Sverige finns det hundratals sådana ärenden – kalla fall som väntar på sitt genombrott.
Kanske är det den svenska mentaliteten som gör att vi inte riktigt kan släppa taget om dessa olösta mysterier. Vi vill ha ordning och reda, förklaringar till det som verkar obegripligt. Men verkligheten är mer komplicerad än så. Ibland räcker inte bevisen till, vittnen försvinner eller dör, och tekniken som kunde ha löst fallet fanns helt enkelt inte när brottet begicks.
Det var en oktoberkväll 2004 som skulle förändra flera familjer för alltid. I Åby utanför Linköping hittades två personer brutalt mördade: 8-årige Mohammed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svensson. Pojken var på väg hem från fotbollsträning när han attackerades. Anna-Lena befann sig på fel plats vid fel tidpunkt – hon joggade förbi precis när gärningsmannen slog till.
Fallet chockade hela Sverige. Hur kunde någon döda ett oskyldigt barn så kallblodigt? Polisen arbetade intensivt, förhörde hundratals personer och följde upp otaliga tips. Men spåren försvann i sanden, och efter några år hamnade utredningen i kylskåpet.
Det som gör detta fall så anmärkningsvärt är hur det till slut löstes. Sexton år senare, 2020, greps Daniel Nyqvist för morden. Det var ingen traditionell polisarbete som ledde fram till genombrott – det var modern DNA-släktforskning som knäckte koden.
Genom att analysera DNA-spår från brottsplatsen och jämföra dem med offentliga släktforskningsdatabaser kunde polisen kartlägga genetiska kopplingar. Det låter kanske enkelt när man säger det så, men processen var både komplex och tidskrävande. Man kan undra om inte fler gamla fall skulle kunna lösas på samma sätt.
Nyqvist dömdes till livstids fängelse 2021. För familjerna blev det en lättnad att äntligen få svar, även om ingenting kunde återställa det som förlorats. Mohammed skulle ha varit 24 år idag. Anna-Lena skulle ha hunnit träffa barnbarn hon aldrig fick möta.
Sommaren 1996 försvann 16-åriga Malin Lindström från Sundsvall efter en kväll ute med vänner. Det började som ett försvinnande, men när hennes kvarlevor hittades månader senare stod det klart att hon blivit mördad. Trots omfattande utredningar har fallet aldrig lösts.
Malin var en vanlig tonåring med hela livet framför sig. Den natten i juni gick hon ut för att träffa kompisar, precis som tusentals andra ungdomar gör varje helg. Skillnaden var att hon aldrig kom hem.
Det fascinerar på ett morbid sätt hur vissa fall fångar allmänhetens uppmärksamhet medan andra försvinner i glömska. Malins försvinnande blev en stor nyhet, kanske för att hon var så ung, kanske för att omständigheterna var så mystiska. Eller för att alla föräldrar kunde identifiera sig med den mardröm hennes familj genomlevde.
Polisen har genom åren gått igenom utredningen flera gånger. Nya tekniker har testats, gamla vittnen har förhörts på nytt. Men fortfarande finns det inga konkreta svar på vem som dödade Malin eller varför.
Det här fallet visar hur frustrerande det kan vara för både anhöriga och utredare när spåren bara inte leder någonstans. Det räcker inte alltid med envishet och hårt arbete – ibland behövs det tur också, eller att någon bestämmer sig för att bryta sin tystnad.
År 1998 skedde något nästan otänkbart i Arvika. Fyraårige Kevin Hjalmarsson blev skjuten och dödad på öppen gata. Motivet? Hans pappa Tony Olsson hade vittnat i en rättegång mot medlemmar i det kriminella nätverket Original Gangsters.
Det är svårt att förstå mentaliteten hos personer som kan rikta våld mot ett litet barn. Kevin var bokstavligen oskyldig – han visste inte ens vad hans pappa hade gjort eller varför någon skulle vilja skada familjen. Men i den kriminella världens logik blev han ändå ett legitimt mål.
Fallet väckte enormt rabalder och ledde till en av Sveriges största brottsutredningar någonsin. Polisen visste från början att det handlade om organiserad brottslighet, men att bevisa det i domstol visade sig vara betydligt svårare.
Flera personer har genom åren dömts i samband med mordet, men många frågor kvarstår obesvarade:
Tystnadskultur och rädsla har gjort att sanningen fortfarande är fragmenterad. Kevins mamma Marianne har kämpat för rättvisa i över 25 år nu. Hon har blivit en stark röst för andra brottsoffer och deras familjer. Men man kan bara föreställa sig den enorma börda hon bär – att ha förlorat sitt barn på ett så meningslöst sätt.
En julikväll 2008 gick 26-åriga Therese Johansson Rojo ut från sin lägenhet i Uddevalla. Hon skulle möta någon, sa hon till sin syster. Sedan dess har ingen sett henne.
Therese fall skiljer sig från många andra genom att det knappt finns några konkreta spår att följa. Inga vittnen, ingen brottsplats, inga tydliga motiv. Hon bara försvann, som om jorden öppnat sig och svalt henne.
Familjen och polisen har gått igenom hennes liv med finkam. Vem kunde hon ha träffat? Fanns det något i hennes förflutna som kunde förklara försvinnandet? Men Therese verkar ha levt ett ganska ordinärt liv – hon jobbade, hade vänner, planerade för framtiden.
Det mest frustrerande med sådana här fall är förmodligen bristen på konkreta ledtrådar. När det inte finns någon brottsplats att undersöka eller vittnen att förhöra blir utredningen nästan omöjlig. Man kan ana att något fruktansvärt har hänt, men utan bevis blir det bara spekulationer.
Thereses familj har aldrig slutat hoppas och söka. De har startat Facebook-grupper, delat ut flygblad, vänt sig till medier – allt för att hålla fallet levande i allmänhetens medvetenhet. För även om polisen inte har några nya spår betyder det inte att det inte finns personer därute som vet något.
Sommaren 1993 försvann 32-årige Charles Gavatin från Göteborg. Han var känd som en karismatisk person med många kontakter i stadens nöjesliv. En kväll gick han ut och kom aldrig tillbaka.
Charles hade några skulder och vissa komplicerade relationer, vilket polisen först fokuserade på. Teorier om skuldsanering eller uppgörelser florerade. Men när månader blev år utan att han dök upp levande eller död började bilden bli mer komplex.
Vad som gör detta fall särskilt intressant är hur länge det har pågått utan någon verklig lösning. Nästan 30 år senare vet vi fortfarande inte vad som hände Charles den där natten i Göteborg. Försvann han frivilligt? Blev han mördad? Lämnade han Sverige för att börja ett nytt liv någon annanstans?
Hans familj har hela tiden hållit fast vid att Charles aldrig skulle ha försvunnit frivilligt utan att höra av sig. De känner honom, säger de – han skulle inte ha lämnat dem i ovisshet så här länge.
Det finns något unikt frustrerande med försvinnanden jämfört med andra brott. När någon blir mördad vet man åtminstone att ett brott har begåtts. Men när någon bara försvinner lämnas alla i ett limbo av ovisshet. Kanske lever personen fortfarande någonstans. Kanske dog de för länge sedan. Familjen vet inte om de ska sörja eller fortsätta hoppas.
I maj 2003 sköts polisen Mattias Flink till döds utanför sin bostad i Malmö. Han var 31 år och hade arbetat som polis i några år. Mordet skedde på kvällen när han kom hem från jobbet.
Det som gjorde detta mord särskilt chockerande var att det riktades mot en polis. I Sverige är det extremt ovanligt att poliser blir måltavla för dödligt våld. Det väckte frågor om det växande våldet i Malmö och om organiserad brottslighet börjat ta nya metoder i bruk.
Utredningen blev omfattande, och polisen följde flera spår. En teori var att mordet var kopplat till Mattias arbete – kanske hade han kommit för nära någon farlig brottsutredning. En annan att det var ett fall av förväxling, att någon annan var det egentliga målet.
År 2005 greps och åtalades en man för mordet, men han friades i tingsrätten. Hovrätten fastställde friandet. Sedan dess har fallet legat kallt, trots att polisen periodvis återupptagit utredningen.
För Mattias familj och kollegor blev detta ett dubbelt trauma. Inte nog med att de förlorade en nära person – de fick heller aldrig rättvisa eller svar på varför det hände.
Det fascinerande med kalla fall är hur teknisk utveckling plötsligt kan ge dem nytt liv. DNA-analys som inte existerade på 80-talet kan idag lösa fall från den tiden. Mobiltelefoni och digitala spår skapar möjligheter som tidigare generationer utredare inte kunde föreställa sig.
De viktigaste tekniska genombrotten inkluderar:
Men tekniken är inte allt. Många kalla fall kräver också att människor väljer att tala. Kanske för att de som visste något äntligen bestämmer sig för att gå till polisen. Eller för att nya generationer som växer upp får höra historier och börjar ställa frågor.
Polisens kalla fall-grupper arbetar systematiskt med att gå igenom gamla utredningar. De prioriterar fall där det finns DNA-spår som kan analyseras med moderna metoder, eller där nya vittnen kan ha dyk upp. På sajter som Kalla fall Sverige samlas information om dessa fall, vilket gör det lättare för allmänheten att bidra med tips.
Det är imponerande arbete, även om det ofta är frustrerande. För varje genombrott som sker finns det tiotals andra fall som förblir olösta. Men för de familjer som äntligen får svar blir det skillnaden mellan att leva i ovisshet och att kunna börja bearbeta sin sorg på riktigt.
Media spelar en komplex roll när det gäller kalla fall. Å ena sidan kan mediebevakning hålla fall levande i allmänhetens medvetenhet och leda till nya tips. Å andra sidan kan sensationsmakeri och spekulationer skada utredningar och orsaka extra lidande för anhöriga.
Program som "Kalla spår" på SVT eller olika true crime-poddar har bidragit till att flera gamla fall fått förnyad uppmärksamhet. Ibland har det lett till genombrott, andra gånger bara till ökad frustration när nya ledtrådar visar sig vara återvändsgränder.
Positiva effekter av mediebevakning:
Samtidigt finns det risker:
Det finns också en etisk dimension i hur man rapporterar om kalla fall. Brottsoffer och deras familjer är inte karaktärer i en thriller – de är verkliga människor som har genomlidit verkliga tragedier. Balansen mellan allmänintresse och respekt för dem som drabbats är inte alltid lätt att hitta.
Det är intressant att se hur internet förändrat förutsättningarna för arbetet med kalla fall. Tidigare var information ofta spridd mellan olika myndigheter och svår att komma åt. Nu kan vem som helst läsa om dessa fall och eventuellt komma med information som kan vara avgörande.
Samtidigt innebär denna öppenhet nya utmaningar. Utredare måste sålla bort irrelevanta tips och teorier utan att missa den information som verkligen kan vara värdefull.
Bakom varje kallt fall finns familjer som lever med ovisshet år efter år. Föräldrar som undrar vad som hände deras barn. Syskon som bär skuld över att de inte kunde skydda varandra. Partners som inte vet om de ska sörja eller fortsätta hoppas.
Det kräver en särskild sorts styrka att leva med denna ovisshet. Många familjer beskriver hur de fastnar i tiden – de kan inte gå vidare eftersom de inte vet vad de går vidare från. Andra hittar kraft i att fortsätta kämpa för rättvisa, att hålla sina närståendes minne levande genom aktivism och påtryckningar.
Vanliga reaktioner hos anhöriga inkluderar:
Stödgrupper för anhöriga till brottsoffer fyller en viktig funktion. Att träffa andra som genomlidit liknande tragedier kan hjälpa människor att förstå att deras reaktioner är normala, att det går att överleva även den värsta förlusten.
Tekniken fortsätter att utvecklas. Artificiell intelligens kan komma att revolutionera hur polisen analyserar stora mängder information från gamla utredningar. Nya DNA-tekniker gör det möjligt att få fram genetisk information från allt mindre och äldre spår.
Men kanske är det viktigaste ändå det mänskliga elementet. Att människor fortsätter att bry sig om dessa fall, att information bevaras och delas, att familjerna inte glöms bort.
Varje olöst fall representerar inte bara en brottsutredning utan en mänsklig tragedi. Även om vi inte kan få tillbaka det som förlorats kan vi åtminstone sträva efter att sanningen kommer fram. För rättvisa kan komma sent, men den behöver inte komma aldrig.
Det finns hopp i varje nytt DNA-träff, i varje person som bestämmer sig för att bryta sin tystnad, i varje teknisk innovation som öppnar nya möjligheter. Kalla fall må vara frusna i tiden, men de är aldrig helt döda så länge det finns människor som vägrar ge upp kampen för sanning och rättvisa.
Och kanske är det just detta som definierar oss som samhälle – att vi inte accepterar att vissa frågor förblir obesvarade, att vissa orättvisor förblir orättade. Att vi fortsätter leta efter svar även när det verkar hopplöst.